Kuliss istället för blandstad

Det tycks ha blivit något av ett mantra i modern svensk stadsplanering; kravet på vertikal indelning av fasader i små enheter med olika estetiska uttryck. Men bakom ytan finns stora bostadshus utan motsvarande variation i sitt innehåll.
Under det senaste året har vi på Kjellgren Kaminsky arbetat med stadsplaner med liknande förutsättningar över hela Sverige; Korvetten i Malmö, Väsjö Torg i Sollentuna, Selma Lagerlöfs torg i Göteborg och Oceanhamnen i Helsingborg för att nämna några.
Målet är gott; att bygga stad som den ser ut i våra stadskärnor, gärna stenstaden. Men man missar tyvärr poängen. Det som ger kvartersstaden unika kvalitéer när den fungerar som bäst är inte den estetiska variationen utan den programmatiska. Rem Koolhaas beskriver den i Delirious New York och Charles Montgomery i Happy Cities; den täta, innovativa blandstaden där nyckeln är mixen av program inom och mellan byggnader och kvarter. Dynamiken uppstår i städer som har vuxit fram organiskt med fria zoneringsregler och en variation av byggherrar. I en sådan stad kommer den estetiska variationen på köpet.
Det omvända förhållandet uppstår när vi behåller ett gammaldags zoneringstänk med homogena bostads- och kontorskvarter, i bästa fall med lokaler i hörnlägen, som sedan kläs med kulisser av estetisk variation. Kanske är det resultatet av en minsta motståndets lag där stadsbyggnadskontoren kan checka av varierad gestaltning och byggherrarna får lättexploaterade stadsdelar med enhetligt innehåll.

” Våga skapa detaljplaner som blandar olika program inom samma kvarter, som möjliggör olika användning över tid och som släpper fram arkitektur som inte underordnar sig staden utan som bidrar till och stärker dess upplevelse.. “

För husarkitekten blir bieffekten att det är svårt att skapa en tydlig och ärlig arkitektur. Att rita ett bostadshus med tio olika fasaduttryck framför samma program och byggnadstyp (ja, det har hänt) blir i bästa fall krystat, i värsta fall reduceras arkitekturen till dekor. Kraven på olika fasadmaterial är också kostnadsdrivande, något som leder till att det i slutändan finns mindre utrymme kvar för andra kvalitéer i det arkitektoniska uttrycket som gedigen materialitet eller detaljering. Och ja, det är viktigt att erbjuda en variation av intryck och en omsorgsfull detaljering i markplan för att göra staden attraktiv i gångfart, men det kan uppnås på andra sätt.
Portland är ett exempel på en alternativ väg. Eftersom staden har mindre kvarter än de flesta andra amerikanska (och svenska) städer är stadsbilden spännande och varierad även om varje kvarter i sig för det mesta är ritat av en arkitekt med en gestaltningsidé. Bland annat kan Pearl District som jag besökte i fjol som nämnas som ett fint exempel. Området har utvecklats från industriområde till blandstad från 90-talet och framåt, nu komplett med en ny spårvagnslinje. Här har husen en tydlig egen identitet utan att stadsbilden känns rörig eller otydlig, detta eftersom gatustrukturen är tydlig och kvarteren är slutna. Hus med bostäder och arbetsplatser varvas, även om andelen arbetsplatser kunde varit högre.
Vill vi bygga den dynamiska blandstaden så låt oss planera för dess varierade innehåll istället för att detaljstyra dess estetik. Våga skapa detaljplaner som blandar olika program inom samma kvarter, som möjliggör olika användning över tid och som släpper fram arkitektur som inte underordnar sig staden utan som bidrar till och stärker dess upplevelse.

Artikel publicerad i Tidskriften Arkitektur 2016 Nummer 3, s. 18. 

Comments are closed.